Just den här dagboken har tillhört Harry Eriksson, en föräldralös sjuttonåring från Åttböle i Finström, som mönstrade på Pommern som jungman år 1933. Resan gick runt jorden – till Port Victoria, Australien och tillbaka. Liksom så många andra sjömansdagböcker handlar den om väder och vind, om vardagliga sysslor, olyckor, roligheter, tråkigheter och inte minst om vad som bjuds från byssan varje dag. Eftersom måltiderna i allmänhet var knappt tilltagna på segelfartygen var det inte ovanligt att konflikter uppstod mellan besättningen och fartygets stuert.
Måndagen den 22 januari 1933
Till frukost fås kabelgarn och till middag fiskbullar. Av denna orsak förklara vi strejk […]. Strax därefter kommer försten och spörjer oss om vi faktiskt mena alvar då vi säga att vi ämna strejka. Denna förfrågan besvaras jakande från vår sida. Vad är orsaken då? utbrister försten. För dålig kost blir svaret.
En dagbok är en direkt kommunikation med någon från det förflutna. I innehållet, men också i bläcket, plumparna, fläckarna, revorna … Med på samma Pommernresa som Harry Eriksson1933 var även lättmatros Sven-Erik Bjerking, som skriver såhär i förordet, då hans dagbok publiceras i tidskriften Longitude:
Då jag bläddrar igenom min dagbok möter mig många skrivstilar, fastän det endast är jag, som gjort anteckningarna. Om stilen är hackig och ojämn har jag klottrat dit bokstäverna med stelfrusna fingrar, då det varit kallt och frostigt. Där sidorna är skrynkliga och bokstäverna suddiga har sjöarna spolat över skutan och trängt in i den långt ifrån vattentäta skansen och blött ner både mig och dagboken.
