Ambra. Mysk. Rosor och jasmin. Det är dofterna på modet för det tidiga 1900-talets adel och välbeställda aristokrati. Men på Åland har det egentligen aldrig funnits någon överklass. Var och en som klättrade på samhällsstegen fick lov att lära sig ett nytt sätt att vara. Så även Finströmsflickan Hilda Bergman som gifte sig med redaren Gustaf Erikson, reste jorden runt och förde med sig den stora världens vanor tillbaka till lilla Mariehamn. I Hildas toalettväska finns några droppar av hennes egen parfym kvar. Doftspår från 1930-talet.
Med sjömännens hjälp hämtades lyxiga och exotiska föremål, vanor och företeelser till det lilla samhället Åland. Redarfamiljerna blev den åländska adeln. Allra högst i rang stod Gustaf Erikson – segelkungen. Gustaf var känd för att skämma bort sin unga hustru Hilda med vackra kläder och dyrbara gåvor. Ett segelfartyg och en kvinna är lika vackra, anser Gustaf. Och skönast av dem alla är hans egen Hilda.
Kvinnorna och sjöfarten
Få åländska kvinnor har arbetat ombord på själva segelfartygen. Ändå har de i högsta grad betydelse för den åländska sjöfarten. Medan männen var till sjöss, ofta i flera år, stannade kvinnorna hemma och skötte gården och jordbruket.
Klasskillnaderna var stora mellan kaptensfruarna som levde gott i sina skeppargårdar och de obesuttna sjömanshustrurna som slet hårt på landsbygden. Men oro och väntan levde de alla med. Kommunikationen makar emellan sköttes per brev. Smått och stort, kärlek och vardag, dryftades i text. Ur avståndet föddes längtan, som ibland kanske skänkte ett uns av romantik till kvinnornas vardag. Men hur hustrun kände när den utslitna sjömannen återvände hem, och hur paret anpassade sig till vardagen tillsammans, det kan vi bara föreställa oss.
Det var relativt vanligt att fruar till kapten eller överstyrman följde med på resor. Oftast då innan barn hade tillkommit i familjen. Bland de oskrivna reglerna fanns att kvinnor ombord endast fick röra sig akter om stormasten. På så sätt minimerades kontakten med besättningen. Kvinnor ansågs störa det dagliga arbetet ombord. Enligt gammal vidskepelse betydde det dessutom otur att ha kvinnor ombord. Skrock som levde kvar, trots att tiderna hade förändrats.