I museets samling finns en mängd intressanta föremål som just nu inte visas i utställningarna. Några av dem presenteras i den här digitala versionen av vår specialutställning ”Hildas doft – en utställning om tingens själ” som visades 2020–2022
För att sysselsätta sig under frivakter och i stiltje tog man sig för både det ena och det andra. Byggde fartygsmodeller, hoppade rep, gymnastiserade, fiskade eller räknade algebra. Under fartyget Pehr Brahes sista Atlantfärd 1903-1904 satte båtsman Arthur Oskarsson igång med att bygga sig en fiol. Nu är den en del av Ålands sjöfartsmuseums samling. Här hör du de torra strängarna på Arthur Oskarssons fiol ljuda för första gången i vår tid.
Visa mer
Ett enda etui med medicinska instrument finns i Ålands sjöfartsmuseums samlingar. Det har tillhört den legendariske Gustaf Erikson – Ålands genom tiderna största redare. Befälhavaren hade oftast sitt eget. Med fartygets högsta rang följde även det medicinska ansvaret för hela besättningen.
Hur tungt detta ansvar var att bära visar berättelsen om en svår olycka ombord på den fyrmastade barken Marlborough Hill, halvvägs mellan Afrika och Australien. Lättmatrosen Virtanen halkar uppe i övre bramrån. Frusna fingrar famlar i luften, men greppar inget och han faller mot däcket.
Här hör du berättelsen om kaptenen ombord som backar vid åsynen av den svårt skadade Virtanen och förste styrman Paul Lindroos som får axla rollen som fartygsläkare.
Visa mer
En skönhet med mörk historia
Minan träffar ss Skiftet föröver. Explosionen river upp stora delar av fartygets botten. Hytter utplånas, halva matsalen sprängs och på fördäck slits masten och ångvinschen bort. En andra explosion skapar ett enormt rökmoln omkring fartyget. När molnet skingras har hela ångaren försvunnit ner i Rödhamnsfjärdens djup, tillsammans med så gott som alla ombord.
Nära 50 år senare bärgas från vraket bland annat en liten äggkopp med handmålad dekor. Så gott som intakt, trots sitt sköra yttre och dramatiska öde.
Frukost för de förlorade
I sin sirliga skönhet vittnar den bärgade äggkoppen om ss Skiftets tänkta syfte. Den isbrytande passagerarångaren stod i oktober 1908 färdig för att forsla de välbärgade gäster som lockades till badorten Mariehamn från Sverige, Ryssland och Finland i början av 1900-talet. Hon var inredd med förstaklasshytter för sammanlagt 42 passagerare, utrymme för tredjeklasspassagerare i en dam- och en herrsalong samt en matsal.
Krigsutbrottet 1914 blev ett abrupt slut för den blomstrande badhusepoken. Skiftet var ett av de fartyg som den ryska marinen tog över och använde för eget bruk. I december 1916 hade tysk marin förvandlat norra Östersjön till ett minfält. Med nya min-ubåtar kunde de obemärkt lägga ut minor även i de svåra farvattnen runt Åland.
Den ödesdigra morgonen 14 december 1916 avgår ss Skiftet något försenad, klockan 8.30. Ombord finns främst militär personal men också ett antal civila ålänningar, ryssar och finländare. Totalt 91 personer, varav endast fem ska överleva. Strax efter avfärden, på Rödhamnsfjärden, kör Skiftet rakt över ett tyskt minbälte. Ögonvittnen berättar hur ångaren exploderar och sjunker på bara några minuter.
Än idag vilar Skiftet på havsbotten under de moderna färjor som dagligen trafikerar samma farled. På den lilla äggkoppen som bärgats ur vraket finns endast ett litet nagg i övre kanten.
Visa mer
Här har saker och ting alltid flutit iland och praktiskt lagda öbor har tagit fynden tillvara. Hus och bodar har tillverkats av starkt och hållbart vrakvirke. Spik och bultar har använts eller sålts som järnskrot. Den vågformade, väderbitna namnbrädan med namnet Julie Michels i relief donerades till Ålands sjöfartsmuseum för 25 år sedan, och har legat i magasin sedan dess. Den hade prytt väggen i en sjöbod på Föglö så länge någon kunde minnas, enligt uppgift hängd upp och ner. Kanske flöt den i land och hamnade hos en som inte kunde läsa.
Vi vet egentligen ingenting om Julie Michels olycksaliga öde. Men tänk om! Tänk om namnbrädan är ytterligare en ledtråd i historien kring den gåtfulla champagnen som bärgades från ett vrak utanför Föglö sommaren 2010? Några hembygdsforskare och intresserade har spekulerat i kopplingar mellan namnbrädan och champagnevraket. Somliga ting i ett museums samlingar förblir för alltid gåtfulla. Flyktiga ledtrådar må skava i bakgrunden, men går de inte att styrka så finns där ingen historia att berätta. Därmed inte sagt att föremålet är värdelöst. Inget eggar väl fantasin så mycket som ett mysterium?
Visa mer
Somligt kunde köpas, men många verktyg tillverkar de unga sjömännen själva och gör så med själ och hjärta. På nästa resa, i mötet med en ny befälhavare och besättning, fungerar nämligen både verktyg och förvaringspåse som ett arbetsprov. Med ditt hantverk visar du vad du duger till.
Hårt arbete enligt fartygets puls
Holger Stolzmans fransprydda segeldukspåse innehåller de verktyg som han själv tillverkat och använt under två jorden runt-seglatser ombord på Pommern på 1930-talet. Hans slitna segelsömmarhandske. En pryl. Ett par märlspikar... En gång i tiden kastade han sin påse över axeln, klättrade upp i riggen och gjorde vad som krävdes för dagen.
För många unga män var sjömanslivet till lika delar dröm, flykt och en chans att skaffa sig ett yrke. Ambitionen kunde vara att utbilda sig vidare till styrman eller kapten. Men på första resan var de flesta bara tonåringar. Då gällde det att snabbt visa att man kunde hantera allt från den största släggan till den minsta segelnålen.
Verktygen behövde passa perfekt i handen, men ofta lades också mycket tid på att göra dem vackra för ögat. Precis som verktygspåsarna, som dekorerades med makramé och fransar. Med sitt hantverk visade man sig duglig och noggrann.
Visa mer
Just den här dagboken har tillhört Harry Eriksson, en föräldralös sjuttonåring från Åttböle i Finström, som mönstrade på Pommern som jungman år 1933. Resan gick runt jorden – till Port Victoria, Australien och tillbaka. Liksom så många andra sjömansdagböcker handlar den om väder och vind, om vardagliga sysslor, olyckor, roligheter, tråkigheter och inte minst om vad som bjuds från byssan varje dag. Eftersom måltiderna i allmänhet var knappt tilltagna på segelfartygen var det inte ovanligt att konflikter uppstod mellan besättningen och fartygets stuert.
Måndagen den 22 januari 1933
Till frukost fås kabelgarn och till middag fiskbullar. Av denna orsak förklara vi strejk [...]. Strax därefter kommer försten och spörjer oss om vi faktiskt mena alvar då vi säga att vi ämna strejka. Denna förfrågan besvaras jakande från vår sida. Vad är orsaken då? utbrister försten. För dålig kost blir svaret.
En dagbok är en direkt kommunikation med någon från det förflutna. I innehållet, men också i bläcket, plumparna, fläckarna, revorna ... Med på samma Pommernresa som Harry Eriksson1933 var även lättmatros Sven-Erik Bjerking, som skriver såhär i förordet, då hans dagbok publiceras i tidskriften Longitude:
Då jag bläddrar igenom min dagbok möter mig många skrivstilar, fastän det endast är jag, som gjort anteckningarna. Om stilen är hackig och ojämn har jag klottrat dit bokstäverna med stelfrusna fingrar, då det varit kallt och frostigt. Där sidorna är skrynkliga och bokstäverna suddiga har sjöarna spolat över skutan och trängt in i den långt ifrån vattentäta skansen och blött ner både mig och dagboken.
Visa mer
Ambra. Mysk. Rosor och jasmin. Det är dofterna på modet för det tidiga 1900-talets adel och välbeställda aristokrati. Men på Åland har det egentligen aldrig funnits någon överklass. Var och en som klättrade på samhällsstegen fick lov att lära sig ett nytt sätt att vara. Så även Finströmsflickan Hilda Bergman som gifte sig med redaren Gustaf Erikson, reste jorden runt och förde med sig den stora världens vanor tillbaka till lilla Mariehamn. I Hildas toalettväska finns några droppar av hennes egen parfym kvar. Doftspår från 1930-talet.
Med sjömännens hjälp hämtades lyxiga och exotiska föremål, vanor och företeelser till det lilla samhället Åland. Redarfamiljerna blev den åländska adeln. Allra högst i rang stod Gustaf Erikson – segelkungen. Gustaf var känd för att skämma bort sin unga hustru Hilda med vackra kläder och dyrbara gåvor. Ett segelfartyg och en kvinna är lika vackra, anser Gustaf. Och skönast av dem alla är hans egen Hilda.
Kvinnorna och sjöfarten
Få åländska kvinnor har arbetat ombord på själva segelfartygen. Ändå har de i högsta grad betydelse för den åländska sjöfarten. Medan männen var till sjöss, ofta i flera år, stannade kvinnorna hemma och skötte gården och jordbruket.
Klasskillnaderna var stora mellan kaptensfruarna som levde gott i sina skeppargårdar och de obesuttna sjömanshustrurna som slet hårt på landsbygden. Men oro och väntan levde de alla med. Kommunikationen makar emellan sköttes per brev. Smått och stort, kärlek och vardag, dryftades i text. Ur avståndet föddes längtan, som ibland kanske skänkte ett uns av romantik till kvinnornas vardag. Men hur hustrun kände när den utslitna sjömannen återvände hem, och hur paret anpassade sig till vardagen tillsammans, det kan vi bara föreställa oss.
Det var relativt vanligt att fruar till kapten eller överstyrman följde med på resor. Oftast då innan barn hade tillkommit i familjen. Bland de oskrivna reglerna fanns att kvinnor ombord endast fick röra sig akter om stormasten. På så sätt minimerades kontakten med besättningen. Kvinnor ansågs störa det dagliga arbetet ombord. Enligt gammal vidskepelse betydde det dessutom otur att ha kvinnor ombord. Skrock som levde kvar, trots att tiderna hade förändrats.
Visa mer
I en direkt hälsning från 1935 kan vi på filmen följa vardagen ombord på sv Viking på en resa till Australien. Bakom kameran stod den unge engelsmannen John Dewhurst, son i en framgångsrik släkt inom den brittiska bomullsindustrin. Han var en av de unga män som i början av 1900-talet betalade för att få mönstra på ett segelfartyg enbart för att få uppleva äventyret.
Visa mer
