Med en samling av tatueringsförlagor från tidigt 1900-tal i centrum berättar vi om varför sjömän tatuerade sig och om motivens ursprung. Idag pryder sig många åter med liknande tatueringar, nu kallade för Old School. Men är betydelserna de samma? Vem väljer fjärilen, vem pinuppan och vem fullriggaren? Och var finns den nakne mannen? Den 7 mars invigs utställningen Tro, hopp och kärlek på Ålands sjöfartsmuseum.
Sjömansidentiteten
För hundra år sedan var det ingen självklarhet att tatuera sig, konstaterar Heidi Viktorsson, intendent på Ålands sjöfartsmuseum. För sjömännen var det en identitet som stacks in i skinnet men det blev också en klassmarkör. Utställningen berättar om historierna och influenserna bakom motiven och deras utveckling. Tatueringarna är vackra, och ofta enkla, men rymmer på samma gång stora känslor. I den hårda miljön ombord pratade man sällan om kärlek, hemlängtan eller rädslan för döden. Den egna huden blev en sorts frizon där romantiska motiv fick samsas med uttryck för kraft och farlighet. Var är männen?
Tro, hopp och kärlek är producerad av Sjöhistoriska museet i Stockholm och visar ett urval tatueringsförlagor ur deras rika samling. Utställningen lyfter aktuella frågor kring tatueringar och symboliken bakom de olika motiven. Den ställer även frågor om föreställningar om manlighet och kvinnlighet, säger Viktorsson. Många sjömän har genom åren tatuerat sig med både nakna och påklädda kvinnor. Varför finns det nästan inga avbildade män bland tatueringsförlagorna? Utställningen diskuterar också hur tatueringar kan särskilja manligheter från varandra. Långt in på 1950-talet var det till exempel mycket vanligare med tatueringar bland manskap än bland befäl.
Utställningen Tro, Hopp och Kärlek visas i Stora specialsalen på Ålands sjöfartsmuseum och invigs den 7 mars.